Pistolens Photomojo

~kärlek och revolt~

Det startar i klassrummet

Klockan är 8:15 och nervösa men förväntansfulla elever börjar trilla in i klassrummet. Bussen rullar 9:30 mot Järna, strax söder om Södertälje och dessförinnan kommer ungdomarnas första prov i kursen Naturguidning som de påbörjat denna vår. Testet är praktiskt och går ut på att redovisa val av utrustning för en längre vistelse i skog och mark. Av erfarenhet vet vi lärare att det är av stor vikt att gå igenom deras packning för att reducera eventuell övervikt och kolla så att de har fått med alla nödvändigheter som förberedelselektionerna syftade till att lära dem. Med vissa justeringar ser det riktigt bra ut, även på de håll där vi misstänkte att informationen kanske inte skulle nå ända fram. 

I år är det 10-årsjubileum! Det betyder att vi tagit med oss årskurs 1 ut på fyra dagars vandring, tre övernattningar, ända sedan 2006. Vi räknade att det borde röra sig om runt 200 ungdomar vid det här laget, och fler kommer det att bli. Eleverna går på Fria Läroverken i Norrköping, en fristående gymnasieskola. Just dessa elever studerar nya BF-programmet med inriktning fritid och hälsa, yrkesutgång: Personlig tränare. Lokalt har vi valt att ge eleverna en gedigen utbildning i natur och friluftsliv. Sommartid är huvudmomentet förlagt på Sörmlandsleden, på vintern lär vi dem hur man lever och överlever på fjället i Idre. Kursen har sett lite olika ut historiskt, innan gymnasiereformen 2011 hette den Natur och Friluftsliv och var mer kunskapsbaserad. Nu heter den alltså Naturguidning med tillägget att den även är ledarskapsbaserad, vilket gör att vi kör den på två år.

Ettorna börjar packa ihop sin utrustning under observation av tvåorna. Under sin gymnasietid gör man två vandringar, den första handlar mest om att skaffa sig erfarenhet inför vad som komma skall. Årskurs två däremot, gör nu sitt slutprov i kursen, de ska nämligen naturguida ettorna under dessa dagar på Sörmlandsleden. Inte nog med det, turen har även planerats och förberetts vilket i år innefattade bokning av kanadensare. Dag två ska vi nämligen avvika från leden för att paddla på Yngaren och två mindre närliggande sjöar, ett initiativ jag som lärare verkligen uppskattade. Dessutom har de lärt upp ettorna i att bygga vindskydd, laga mat på stormkök, välja utrustning och packa väskan och inte minst om vad som finns i naturen och hur allemansrätten fungerar. 

Klockan är 9:30 och jag får en stor kram av Janne Bark ifrån Barks buss, världens i särklass bästa bussbolag. De konkar runt på oss i Sverige och är alltid lika trevliga och måna om att vi ska ha det bra. Vi åker till Järna där vi ska kliva på leden. Tvåorna tar hand om ettorna som är indelade i grupper, de förser dem med kartor och påpekar att leden kommer dela sig i 12 och 12:1 så se till att gå till höger mot Lilla Horssjön. De oerfarna vet inte riktigt vad som väntar och det är en blandad stämning i gruppen. Vissa är nervösa, vissa är istället väldigt glada i hågen... jag vet inte riktigt vilken känsla som är att föredra. Vi lärare har gjort detta i många år nu och en sak vi lärt oss är att det är väldigt svårt att på förhand veta hur elevens klassrumsbeteende kommer förändras i skogen. Vissa elever som är dominerande i klassrummet har fallit igenom totalt i skogen medan mer tillbakadragna elever verkligen har tagit plats, det är en av sakerna som är så spännande med den här kursen. 

Allt är inte guld och gröna skogar

Dock kan man ha en känsla. I år hade vi på känn att en rejäl ovana skulle infinna sig hos ganska många elever så fort vi kom utanför den urbana miljön. Man har kunnat läsa det mellan raderna i deras oro, och även kunnat se det under träningssituationer i Vrinneviskogen inför årets strapats. Vissa elever valde att inte ens dyka upp på en enda förberedelselektion. Med facit i hand skulle vi ju naturligtvis inte låtit dessa elever gå, men i och med att de kom till skolan med en OK packad väska är hoppet om att de ska få lyckas så stort att vi ville försöka. Tyvärr blev det många faktorer som gjorde det för svårt för två elever redan första dagen. Trots, i min bedömning, tydliga instruktioner om att inte avvika från sin grupp, att hålla sig på leden, att välja etapp 12 och inte 12:1 och framför allt att njuta i lugn och ro så hetsade pojkarna iväg. De lämnade sina grupper, körde ner blicken i marken och traskade på med dålig inställning. Detta resulterade i att de hamnade i Mölnbo (etapp 12:1) utan laddade mobiltelefoner. 

Detta är naturligtvis en stressande situation för oss lärare som är ansvariga för elevernas säkerhet. Utan vetskap om vad som hänt är det ett svårt uppdrag att ge sig ut och leta. Lyckligtvis hade de ringt på i första bästa hushåll och bett om att få låna telefonen, det gjorde att vi kunde ha kontakt med dem via deras föräldrar. Olyckligtvis valde de att inte ansluta, utan istället åka hem och avbryta vandringen. För den som är van att vandra och trygg i att vistas i naturen kan det vara svårt att sätta sig in i hur det känns att vara rädd för detsamma. Numera vet vi att det vi utsätter ungdomarna för är en oerhörd prövning för vissa, och det är inte alla som klarar av det. Av olika orsaker tappade vi faktiskt fyra stycken till det här året vilket är en bottennotering, så känslan vi hade på förhand infriades den här gången. 

Det är tråkigt när en elev väljer att ge upp, trots att konsekvenserna blir ett F i kursen om man inte kan lösa en längre vistelse under år två. Men, det är fantastiskt när en elev är påväg att ge upp men istället väljer att vara kvar och kämpa på. Ytterligare en lärdom över tid är att aldrig ta den diskussionen med en elev på tom mage. Det kan låta hårt att avvisa eleven när hen är ledsen men första prioritering i det läget är att få i eleven mat, gärna ganska snabba kolhydrater. Resultatet blir oftast att diskussionen inte ens behöver tas då humöret stiger som en sol i takt med blodsockret. 

Dag 2 på vattnet

Kl. 10:30 var det dags att möta upp med Micke ifrån Kanotcenter i Södertälje. Efter en genomgång av teknik och sjösäkerhet sjösätter vi kanadensarna i Yngsviken för att sedan följa Yngaren nordväst. Tidigare år har vi både paddlat och vandrat denna sträcka, sjöarna följer Sörmlandsleden fint så båda alternativen går bra. Solen gassar och det är skönt för värkande axlar att få komma ut på en svalkande sjö. Spännande att se elevernas fascination av att det går att dricka vatten direkt ur en sjö som är så ren som Yngaren. Det är något majestätiskt över att glida tyst och sakta över vattnet, en upplevelse som säkert kommer leva kvar länge hos dem som aldrig provat. Vi gör ett strandhugg ungefär på en tredjedel av kanotsträckan där lunchen kan lagas och intas. I den här värmen är det skönt att få kasta sig i sjön en stund också innan resan fortsätter.

När paddlingen styrs mot de mindre sjöarna blir det dags att öva lyft med kanadensarna, totalt tre till antalet varav det längsta på ca. 400 meter. I och med att vi paddlar utan vagnar så krävs istället samarbete fyra och fyra. Ryggsäckarna måste lämnas och alla bär kanoter i två vändor istället. Vid det andra lyftet korsar vi faktiskt Sörmlandsleden och passar då på att dumpa säckarna för att paddla och vandra lätt sista delen av dagen. Framåt kvällskvisten möter vi upp med Micke på avtalad destination för att lämna igen kanadensarna. Trötta och lite slitna efter dagens kroppsarbete återstår då ca. 2km vandring tillbaka på leden för att övernatta vid Fräkensjöberget. 

Viktiga dag 3

För de skolor som plockar ut sina elever en eller två dagar i naturen, ett tips är att våga göra en lite längre vistelse. Min upplevelse är att mycket faller på plats under dag 3, kroppen vänjer sig vid att bära utrustningen och huvudet börjar finna sig i att vara i skogen. Eleverna kommer till insikten att tiden är sekundär och att en fika vid ett trevligt ställe är mer njutbart än att komma fram en halvtimme tidigare till lägerplatsen. Många ovana ungdomar ändrar så sakteliga sin inställning vid det här laget och då börjar man, ur ett lärarperspektiv, nå det övergripande syftet; att ungdomarna ska tycka det är juste att spendera tid i naturen. 

Härlig utsikt vid tornet på Fräkensjöberget, jag och min fina vän och kollega passar på att ta en selfie!

Planen för tredje dagens friluftsliv var vandring från Fräkensjöberget till de dubbla vindskydden längs Marviken på etapp 15, en mycket vacker lägerplats. Det är den längsta sträckningen att vandra denna gång men nu upplevde vi att eleverna var redo för utmaningen på ett helt annat sätt än dag ett. Naturen på den här delen av Sörmlandsleden är helt fantastisk, ganska kuperad och krävande men väldigt naturskön. Våra blivande naturguidare börjar nu också få upp blicken på ett annat sätt i takt med att ryggsäcken blir lättare och kroppen mer van. Här kan man ta raster där man blickar ut över milsvida skogslandskap, man kan förundras över hur livet var förr och man får förhoppningsvis en känsla för vikten av att bevara vårt kulturarv. 

Ytterligare ett tecken på att ungdomarna tar lärdom är att det går snabbare att komma iväg, både från lägerplats och mat- och fikastunder. Även om de har mycket kvar att lära i det avseendet så inser de nu vikten av att hålla ordning på sina prylar. Till skillnad från kurser inom klassrummets fyra väggar så blir konsekvenserna mer direkta och definitiva i naturen. Här blir det påtagligt om man inte har lyssnat, betydelsen av eget ansvar blir kanske inte viktigare men tveklöst mer tydligt. Alla kom fram till lägerplatsen i god tid, utan förskjutningar eller incidenter. Vi kunde tillsammans njuta av en lång och skön kväll. Värmen dröjde sig kvar och man kunde simma långt in på kvällstimmarna. Skratt, tjo och tjim ekade mellan bergsväggarna och vi lärare kunde förnöjt luta oss tillbaka och slappna av till skådespelet. 

En pizza i Mariefred

Varje år rundas vandringen av med ett mål skräpmat. Det är en härlig tradition att svettig, öm i fötterna, trött och med en doft av brandrök få sjunka ner framför sin kebabpizza. Efter en morgon, lika ljum som de andra, är det dags för sista dagens vandring. Den bär av tillbaka mot Läggesta och Mariefred där vi blir hämtade kl. 14:00. Mina utvärderande tankar börjar komma redan till morgonkaffet. Normalt sett sitter jag hemma i soffan och ser elände blandas med sport och väder i nyhetsmorgon, utsikten från vindskyddet i Marviken är överlägsen i jämförelse. Jag skådar trötta men stolta elever vakna till liv, packa ihop sina vindskydd och sovsäckar för att sedan sätta igång med frukost. Vi behöver knappt tjata, endast påminna om att plocka rätt på sitt skräp, något som aldrig verkar bli självklart för åldersgruppen. 

Vi har aldrig under dessa 10 år haft så bra väder på vandringen, man kunde ligga i och simma varje kväll. De flacka klipphällarna vid Trönsjön, strax innan Lilla Horssjön, är verkligen en pärla bland badplatser längs Sörmlandsleden. Att sitta i shorts och T-shirt varje morgon och äta frukost har aldrig hänt. Mina vandringsbyxor fick ligga nerpackade varje dag och letade sig aldrig fram förrän jag var nybadad på kvällarna. Troligtvis får vi inte det här vädret igen med tanke på hur det har sett ut föregående år... eller så får vi det. Det kanske balanseras upp med de kalla, mulna och regniga vandringar vi är mer vana vid. Hursomhelst, vi tackar SMHI för ett bra jobb och hoppas på ett fortsatt gott samarbete. Efter pizzan går jag in på macken och köper mig en glass, lägger mig på gräsmattan och väntar på bussen. Väl ombord dröjer det inte länge innan tre nöjda lärare och en hel skock ungdomar ligger och sover bort resan mot Norrköping. 



Added 2016-10-29 19:39 | Permalink | Comments (2) | Comment

"Det lilla friluftslivet"

Det bästa friluftslivet... är ju definitivt det som blir av. Jag och min vän Thomas har verkligen spenderat mycket tid ute i skog och mark detta år. Iom att båda är småbarnsföräldrar så är det svårare att ha storslagna planer, men jag vill verkligen slå ett slag för "det lilla friluftslivet". 

...både fika och mat smakar tusen gånger godare i naturen tycker jag. På bilden nedan lagar vi "äkta plankstek". Nötkött på en vattendränkt (obehandlad) planka som brinner långsamt på elden. Underbart!

Sedan jag blev vuxen, för exakt 13 år sedan, har jag varit sämre på att umgås med mina vänner... ni vet, man hör av sig och bara träffas och hänger. Det sker knappt aldrig numera. Men med ett delat intresse för friluftsliv och allt runtomkring så har jag och Thomas börjat umgås utan att egentligen göra så mycket. Vi snackar skit, lagar mat, dricker för mycket kaffe och allt annat man normalt gör med vänner... fast vi gör det i skogen. 

Det här stället är bara en halvtimme bort från Norrköpings centrum. 

För mig är naturupplevelserna jätteviktiga. Vanliga livet är så fyllt av fart med jobb, barn, intressen och olika åtaganden. Livet i skogen är långsamt, man gör liksom ingenting. Hade en diskussion med min kära vän Elin häromdagen, hon delar också intresset för naturen. Vi enades om att det är balsam för själen att få komma ut där tiden endast följer årscyklerna, inget annat. Där mår människan bra. 

Här hänger vi! I varsin hammock mellan träden vid Lilla Göljen.

Må väl, så ses vi!



Added 2016-10-20 20:38 | Permalink | Comments (1) | Comment

På jakt efter bästa vandringskängan

Kan vara ett ämne som upprör... att foten inte skulle få tillräckligt med stöd, speciellt när man ska bära tungt. Ämnet "barfotaskor" blir alltmer etablerat även om diskussionen numera förs lite mer sansat än när fivefinger-vågen sköljde över oss för några år sedan. 

När jag motvilligt insåg att jag själv hade ett extremt dåligt löpsteg så fick jag låna en bok i ämnet som förändrade mitt sätt att tänka. Sedan dess har jag intresserat mig för löpsteg, fotisättningar, fotens anatomi och SKOR. Jag har, i ganska många år nu, stärkt min fot så att jag klarar stora påfrestningar helt utan stöd för häl, fotvalv och trampdynor... men detta har ffa skett inom löpning. 

...här står jag i mina Lems boulder boot. De är snygga och sköna men med svagheten att de inte klarar riktigt blöta förhållanden. 

Nu är jag ute efter att hitta bra minimalistiska skor till alla andra sammanhang också. Hela detta år har jag kört allt friluftsliv i denna känga från Lems. Underbar och lätt på foten, men "water resistant" räcker inte, jag vill åt en känga som är "waterproof". När jag köpte kängan från Lems valde jag bort Vivo barefoot's Tracker, ganska dyr men verkar väldigt gedigen. Nu har dock en vän till mig sprungit på en känga från Finland, Feelmax Kuuva 4. En superlätt, vattentät hikingsko med en sula på 2,5mm.

Jag vill känna allt, varenda kotte. Det är det som kan irritera folk... att det skulle medföra stor skaderisk. Och visst, så är det ju... om man inte är tränad för det. Foten är ultrakänslig och talar om för oss hur vi ska reagera, men bara om vi låter den göra det. Vi behöver alltså skor där foten får plats, inte skor med en spetsig front där tårna dessutom tvingas peka uppåt. Vi behöver skor utan höjdskillnad mellan häl och tå som inte heller ger något stöd för fotvalvet. Vi behöver skor som gör att vi känner underlaget.

Först då kommer foten kunna jobba aktivt och bli stark. Det kommer medföra att vi får en bättre hållning och att vi kommer röra oss mer kvalitativt. MEN, precis som med alla andra muskler och vävnader måste foten tränas successivt. Speciellt om vi stoppat dem i tjocka skor som i värsta fall omformat foten, du kan kolla själv om din stortå pekar mot de andra tårna, det ska den inte, den ska vara separerad från dem. Tjocka, mjuka sulor har hindrat foten från att jobba aktivt vilket gjort foten svag. Det kan leda till andra trista skador som uppkommer av dålig hållning eller ett skadligt löpsteg. 

...dagens bilder fick bli från sommarens/hösten naturvistelser. Alla fotograferade med mobilen. 

...men nu är det dags att surfa vidare. Leta recensioner. Det är så härligt varje gång man är i stånd att köpa nya prylar. Vi hörs!



Added 2016-10-17 19:58 | Permalink | Comments (4) | Comment

Previous posts

Användbara sidor


Bloggar jag läser


Fotografer