Pistolens Photomojo

~kärlek och revolt~

En sjukhusvistelse

För första gången sedan min äldsta dotter började dagis är jag sjukskriven, det är alltså ca 9 år sedan. Jag har drabbats av en ovanlig hudsjukdom som heter Erythema multiforme... den svåra varianten. Började som ett vanligt munsår, jag reagerade på att det inte ville läka, det satt kvar mycket längre än de tio dagar jag normalt sett har munsår. Efter hand fick jag vätskefyllda blåsor på händerna i ett tämligen snabbt förlopp, dessa spred sig även till armar, ben och rygg. Vi det laget började jag känna ett obehag även inne i munnen. Väl beskrivet för sjukvårdsrådgivningen tyckte de att jag skulle söka läkare direkt, men iom att det är som det är så fanns inga läkartider.

Dagen efter fick jag träffa en distrikssköterska på vårdcentralen men hon hade ingen aning vad det kunde röra sig om, däremot blev en läkare nyfiken och tog sig tid lite senare på dagen. Nu hade obehaget i munnen övergått i smärta och det hade spridit sig till mina slemhinnor i underlivet. Efter mycket om och men, diverse undersökningar och telefonsamtal till hudläkare i Linköping konstaterade hon Erythema multiforme. Hon visade mig bilder i en gammal bok och jag var ganska imponerad. Dock gjorde hon inget annat än att skriva ut antibiotika och sa att jag måste söka akut om det blir värre. Då kan det nämligen behövas kortison. 

I lördags blev det ohanterbart, det gjorde så ont i munnen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Till akuten blev det i alla fall... Hela, och då menar jag HELA, munnen var full av blåsor, sår och svullnader som fick alla läkare att ge mig ett ansiktsuttryck av medlidande... men ingen kortison. Det var ingen som verkade våga bekräfta vårdcentralens diagnos trots att jag tyckte den kändes helt självklar efter att ha lusläst Internet i ämnet. 

Ingen smärtlinding i tablettform hjälpte men jag fick xylocain viskös, en gel som smakade så illa att jag ville kräkas första gången jag gurglade med den. Tänkte ilsket fråga om den där gelen verkligen var ämnad att ha i munnen men då kände jag hur hela käkpartiet blev lamslaget ungerfär som efter bedövning hos tandläkaren. Då lugnade jag mig och njöt av att få vara smärtfri för en stund. Senaste veckan har jag nog käkat mer vidrig gel än näringsdryck, som var det enda jag kunde få att passera mitt svalg. 

Jag blev inlagd på infektionsavdelningen och det dröjde söndagen, måndagen och en bit in på tisdagen tills jag fick träffa en hudläkare. Innan dess hade det talats i osäkerhet och föreslagits andra sjukdomar som skulle kunna bete sig likadant. MEN, hudläkaren konstaterade lugnt och stilla Erythema multiforme och han ojade sig över att det var i senaste laget att sätta in kortison, något jag frågat efter sen i lördags. Han satte in kortison i alla fall och sedan dess har det vänt, tack och lov!

Detta kan faktiskt göra en irriterad. OM det är så att kortisonet hade sådan effekt, varför kan de inte nå en hudläkare, beskriva läget, skicka blider, och sätta in rätt medicin på en gång? Jag låg i fruktansvärda munsmärtor och knarkade xylocain istället, vilket bara lindrade en timme i taget ungefär, och det tog två och ett halvt dygn innan kortisonet blev insatt. Dessutom finns ju den informationen över hela Internet.

Nu är jag hemma och har hjälpligt börjat äta mat igen... lycka! Har fått en långvarig sjukskrivning att hantera, ska vara hemma hela nästa vecka också. Det kommer bli jobbigt för jag älskar ju mitt arbete och jag känner mig tämligen frisk. Men immunförsvaret har haft ett systemfel kan man säga och det behöver återhämta sig, det betyder att jag inte heller kan träna eller arbeta med träning... vilket är typ allt jag gör. Dock ska det bli skönt att passa på att spendera tid med min fantastiska fru och alla ungar. Hon har ställt upp på mig mer dessa dagar än vad man kan önska på en livstid, är så oerhört glad att jag har henne.

Ses!



Added 2013-08-29 17:25 | Permalink | Comments (9) | Comment

Ett skönt swimrun i skärgården

Bevittnade ett häftigt race i Nyköpings skärgård i helgen. Ett swimrun som sträckte sig från Ånga gård, ut till Rensholmen där jag lekt mycket som liten, och tillbaka igen. I lördags var det en kortare variant som gällde med 6 stycken simsträckor och en totaldistans på 10km. Söndagens utmaning bjöd på hela 25 simsträckor och en totaldistans på 22km.

Glad och upprymd fick jag tag på min fystränarkollega Elin och såg på så vis till att skaffa mig en partner till nästa år. Man tävlar i par och det fanns herr-/dam- och mixklass. Jag vill springa med Elin :-) Hon ska ploppa ut en unge nu i september så hon borde vara fit for fight nästa år.

Testade att lägga in en simsträcka i dagens WOD (Workout of the day). Jag tränar ju mest CrossFit för tillfället. Lite speciell känsla att simma i skor men det ska nog gå bra. Det jag verkligen behöver träna är att hålla ett driv i crawlsimmet. Simma i öppet hav är ju inte att likställa med bassäng direkt. 

Förövrigt börjar nog sommaren lida mot sitt slut. Hade de tre största barnen med mig ut till stugan i helgen. Fantastiska 21 grader i vattnet inbjöd till att träna vattenvana med kidsen. Arvid 3 tränar att doppa nunan under vatten.

Keep it real...



Added 2013-08-11 18:30 | Permalink | Comments (2) | Comment

Hälsade på en liten prematur idag

Smått nostaligiska vibbar när man vandrade korridorerna på neonatalavdelningen på sjukhuset. För fem år sedan bodde vi där själva, jag och min fru, med vår dotter Tilde. Nu är det dock min svägerskas tur att bo där med lilla Lilly. Det var första gången jag var där och hälsade på det lilla knytet.

Man glömmer fort hur små de är. Vi som har en 8-månaders tycker ju normalt sett att han är liten fortfarande, men han är ju rena brontobebisen i jämförelse. Hon är så söt, man kommer ihåg hur trötta och ljuskänsliga de är... ögontid är det inte gott om. Till och med svårt att få det lilla nyllet på bild.

 Men till slut så...

Välkommen till världen Lilly! 



Added 2013-08-07 18:19 | Permalink | Comments (6) | Comment

Sänder lite kärlek till småstaden

...sänder lite kärlek till Oxelösund. Född och uppvuxen där och har spelat fotboll och bandy i OIK som så många andra ungdomar både före och efter mig. Barndomsåren i staden är helt fantastiska. En perfekt stor stad att utforska, nära till skog och mark, nära till skärgården. Lagom liten så att man ska känna sig trygg men samtidigt bli nyfiken på vad som finns bortom gränsen. 

Att bli tonåring var en annan femma. För mig innebar de tidiga tonåren ett sökande av nya kompisar, inte för att det var något fel på de gamla men jag ville vidga mina vyer och det var tufft att hänga på stan. Fotboll och bandy byttes fullt ut mot skateboardåkning och vänner i musikkretsar (med allt vad det innebar), dock skulle det dröja några år till innan jag själv greppade gitarren för att aldrig mer släppa den. Med tonåren följer varma, nostalgiska minnen. Förutom de rödfärgade tongångar man bar med sig hemifrån hjälpte ungdomskulturen och ffa skatecommunityn till att forma och stärka de värderingar som jag sitter här med än idag. Man ska aldrig underskatta det sunda tänk som finns hos vissa ungdomar trots att de kanske inte alltid ger sken av att besitta det.  

Jag flyttade när jag var 20 år gammal. Då vankades det studier på annan ort och ett nytt liv fullt av nya vänner med annan bakgrund än min egen. På gott och ont har den lilla industristaden erbjudit saker under min uppväxt som inte alla upplever, det blev tydligt i en värld av akademiker. Ska ärligen skriva att då var jag väldigt trött på Oxelösund och jag kände att det var en befrielse att "komma bort".

Nu 15 år senare tittar jag tillbaka på Oxelösund med andra ögon. Jag tycker att det är spännande att följa de bekantskaper man hade. Jag ser, nästan med en tår i ögat, hur gamla polare som numera är farsor, har kämpat sig till en betongpark och restaurerat gamla skatespots som stått och förfallit sedan 90-talet. Härom sistens var jag på fest i Steeltown MC, före detta Pachas MC, vilket påminde mig om vilka fantastiska musiker som är fostrade i staden. Det är lätt att bli hemmablind när man bor där, i synnerhet när det gäller stadens skönhet. En skärgårdsstad, omgiven av hav med fantastiska klippor och härliga badstränder. Men att vara borta från stan i många år för att sedan hälsa på, vänta in en vän vid bryggan på Jogersö, ha ett träningspass i kvällssolen... det är ingen skit alltså! 

Jag finner mig själv hitta på aktiviteter som återupptar kontakten med gamla polare. Det kan röra sig om starter av Facebookgrupper, mer frekventa besök osv. Mitt senaste upptåg är att ställa ut fotografier på Galleri O i stadens bibliotek. Utställningen börjar närma sig och det är vernissage den 21 september. Ser att både Oxelösunds hemsida och Fotosidan har marknadsfört evenemanget och det är jag tacksam för. Kommer ställa ut bilder av svenska industriruiner. Fabriker som blivit lämnade åt sitt öde på 70-, 80-, ibland tidigt 90-tal. Jag har ställt ut den här typen av fotografier en gång förut på Kulturnatten i Norrköping och möttes av intressanta reaktioner från arbetare som varit verksamma under dessa tider. Ska bli intressant att se vad människor i Oxelösund kommer att tycka, mer utpräglad industristad får man ju leta efter. Hoppas även på att få träffa en del gamla kompisar, det vore väldigt roligt. 

Ja, jag vet inte... det är något visst med Oxelösund. Så känner kanske alla för sin hemstad, men nu råkar jag ju vara just Oxelösundare, och jag längtar mer och mer hem mellan varven. Kommer aldrig att bo där igen nu när jag har fru och massa ungar någon annanstans, men jag gillar att ha stan på ett behagligt avstånd <3

Hörs!



Added 2013-08-05 00:54 | Permalink | Comments (2) | Comment

Previous posts

Användbara sidor


Bloggar jag läser


Fotografer